Vipsen & Emma

Första dagen hemma, i mammas famn

Idag är det fem år sedan min Boyen fick somna in. Min underbara, älskade boyen..
Han var verkligen allt för mig, han var den som gav mig styrka och viljan att leva..
Jag minns så väl dagen vi hämtade hem honom. Det var den 5e oktober 1997. Mamma och Roger tog med mig i bilen för en överraskning. Jag hade från början ingen aning om vad vi skulle göra, men ju längre vi for, desto färre alternativ kunde jag komma på. Till slut tänkte jag att det måste röra sig om antingen turridning eller valp. Jag kunde dock inte se några ridkläder och roger rider ju inte, så det lutade mer åt valp.. Jag var så excalterad.. Tänk om vi verkligen skulle hämta en valp? Jag var 11 år och hade drömt om en egen valp i många år.. Så körde vi slutligen in på en gård och parkerade. Framför bilen fanns en hundgård och i hundgården fanns det en hund.. och en massa valpar! Gud så lycklig jag var! Ägaren släppte ut tiken och boyen på gården och dom var såå fina.. Boyen var den sista hanvalpen så vi fick inte välja, men det gjorde ju inte så mycket då boyen så klart var finast och bäst av alla..
På vägen hem satt han i mitt knä i baksätet, vi bredde ut en jacka över resten av sätet. Jag tror inte vi hann långt så hade han kissat ner jackan.. En ny jacka lades dit, även den kissades på.. Ännu en jacka, samma sak.. Det här kom att bli en röd tråd i boyens liv.. Han kissade alltid mycket och ofta, gärna även inomhus.. På vägen stannade vi sedan för att äta, pommes och hamburgare. Boyen visade sitt sanna jag redan då och försökte maniskt stjäla mina pommes. Efter en stund gav jag upp och skickade fram min mat till mamma så att hon fick hålla den åt mig för det var omöjligt att försöka ha den i knät när lillen fanns så nära..

De första månaderna med honom bodde vi på andra våningen i en lägenhet vars ena rum hade heltäckningsmatta.. Jag skulle inte vilja se hur golvet ser ut under den idag, för det var fler än en gång den lille lyckades kissa just där.. Jag förstår honom ju, alldeles mjukt och skönt för en liten valp att sätta sig där..
Som valp var Boyen riktigt riktigt jobbig. Nu förstår jag ju att det fanns anledning till det (passitivitetsträning och liknande fanns inte ens på kartan då..), men då tyckte jag bara att det var hemskt.. Det var många gånger jag grät efter att ha varit ute med honom. Han var helt okontaktbar, toksprang bara i cirklar, hoppade och högg i ens kläder och vägrade släppa. Han kunde hålla på i evigheter med att kampa med allt, främst kläder och koppel och jag hade inte kunskapen eller förmågan att bryta honom.. Han sov aldrig (och när han väl somnade var man tvungen att sitta blickstilla för han vaknade av minsta lilla ljud) och han kissade jämt. Han kissade alltid inne trots att han precis varit ute och medan man hämtade papper kunde han göra både en och två pölar till.. Nu förstår jag ju att han antagligen hade urinvägsinfektion, men inte heller det förstod vi då..

Ett par månader efter att vi hämtat honom flyttade vi till hus i byn och där blev det lite enklare. Han kunde vara lös och det vara bara att öppna dörren och släppa ut honom..
Roger hade redan en jämthund, Zorro, när vi flyttade till huset och jag och mamma brukade ta hundarna på promenad. Boyen var ju så liten då så vi gick bara med några hundra meter, men sen fick jag oftast vänta där för det var "omöjligt" att få honom att gå åt andra hållet när mamma och zorro gick iväg.. Han ville alltid vara nära hela flocken den lille boyen.. Någon direkt ensamhetsträning fick han aldrig, vi hade ju hundgård som hundarna var i när de var ensamma. Ibland hände det dock att vi lämnade dom ensamma inne och för boyen slutade det alltid på samma sätt. Allt ätbart som gick att nås med en hundnäsa drogs runt i huset och gömdes på passande ställen. Ett flingpaket i sängen, en brödförpackning i hundbädden.. Det mesta var helt och fint, men ett och annat åts även upp..

Mat var boyens stora passion här i livet och han åt verkligen allt.. En gång smet hans och hans syster Lady ur hundgården och var borta i flera dagar, vi var verkligen oroliga och letade hela dagarna, mamma gicks längs ån och vi cyklade längs vägen, men inga hundar nånstans.. Till slut fick vi höra av en familj att de fått besök av hundarna i sin sommarstuga. Lady hade inte vågat sig in, men Boyen, han hade helt enkelt spatserat in genom den öppna dörren, pussat på en liten bäbis som satt på golvet och sen tiggt till sig lite korv.. Hundarna kom hem så småningom, tror de var borta tre dagar sammanlagt..

När han var 3 år hade vi lessnat på att han drog så mycket i kopplet så jag anmälde mig till en kurs i allmänlydnad med honom. Oj som han älskade kursen! Det var inte fullt så roligt för mig.. Efter första kurstillfället hade jag blåsor i hela händerna efter att han dragit runt på mig, ett annat av tillfällena kissade han  ner hela mitt ben när han missade en buske.. På platsliggningen ålade han runt hela planen och när tikarna löpte så ylade han oavbrutet.. Men som han charmade alla! Det slutade alltid med att alla skrattade åt honom.. Han ville ju bara väl den lille skrutten.. Alla tikar ville han leka med och hanhundarna ignorerades totalt. Flertalet gånger frågade de andra om det verkligen var en hanhund jag hade då deras hanar muckade med varandra totalt medan boyen satt där, log och viftade på svansen.. Alltid glad var hans motto.. De andra hundar vi haft har alltid vaktat sina hundgårdar, men boyen, han släppte glatt in andra hundar där och tyckte bara att det var roligt med sällskap..

 

Vi tränade en del jag och den lille. Främst tränade vi konster, men vi körde även agility och spår. Spår var han en fena på, agilityn gick väl sådär.. Han var duktig på hindren, men han kunde lika gärna sticka till skogs efter första hindret.. Till slut byggde min snälla morbror en egen bana åt mig som vi kunde hägna in så då gick det lite bättre.. Jag önskar att jag hade vetat det jag vet idag.. Tänk hur långt vi hade kunnat komma med den kunskap jag har nu? Tänk om vi kört klickerträning och gjort allt rätt från början.. Jag är ledsen för det Boyen..

När jag gick gymnasiet i Umeå kom mamma upp med boyen så att han skulle få vara med på en lektion. Att ha honom i lägenheten var ett äventyr.. Som nämnt tidigare så tyckte han om att kissa på saker och i hyreshuset fanns det ju både trappräcken, dörröppningar och trösklar som behövde märkes och i lägenheten sen, oj, där fanns det massor! Det blev en hel del skurande.. På skolan blev alla fascinerade över hur stor han var, dels var han tjock, men han var även rätt stor för sin blandning- hamiltonstövare/gråhund. När den reaktionen gått över tror jag att han charmade de flesta även där.. Han var väl kanske inte jätteduktig på agilitybanan just den lektionen, han tyckte det var roligast att gå in i tunneln och kissa..

Våren 2005 började han dricka väldigt mycket. Vi tänkte inte så mycket på det först, det började ju bli varmt ute och då är det klart dom dricker mer.. Ett tag senare åkte vi till skogen för att plocka hjortron. Vi hann bara stanna bilen och öppna dörren så kastade sig boyen ut, satte sig och kissade mängder.. Jag och mamma tittade på varandra och visste att våra farhågor besannats.. Vi bokade tid hos veterinären för att kolla hans blodsocker och mycket riktigt, han hade fått diabetes. Vi fick veta att det kanske kuna gå bra och åkte hem med en lista på mat som han skulle äta.. Han blev dock bara sämre och ett tag senare bokade vi en ny tid. Värdet hade då blivit ännu sämre.. Det märktes så väl hur dåligt han mådde. Han hade ont.. När veterinären skulle ta provet så morrade han och jag var tvungen att hålla i honom, det hade aldrig hänt förut..
Vi bokade en tid en vecka senare så att han skulle slippa må dåligt.. Vi gjorde den veckan till boyens vecka.. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket någonsin som den veckan, men vi gjorde allt för att han skulle få ha kul. Vi gick i skogen varje dag, plockade massor av hallon. Han fick vara lös hela tiden, bada, springa, äta bär.. En av sista turerna i skogen minns jag så väl.. Vi var och plockade hallon och han lommade runt lös. Han var nu så pass dålig att han inte stack ifrån oss så man behövde inte ha sån koll på honom.. Jag och mammade hade med oss varsin nektarin som vi åt och kastade sedan kärnorna in i skogen. En stund senare hör jag nåt som knakar, tittar upp och där står boyen och tuggar på kärnan. Tar den ifrån honom och kastar iväg den, samma visa igen, han hämtar den och försöker äta upp den.. Igen och igen. Jag förstår inte hur jag inte kunde komma på att jag skulle lägga undan kärnan i stället för att kasta den? Jag minns inte hur det slutade, om han slutade hämta den eller om jag slutade kasta den.. Men han var iaf busig mitt lilla hjärta..

 

 

Dagen innan det var dags var vi till skogs igen, det duggade lite och vi hade med ett paraply. Rätt som det är tar boyen paraplyet och springer iväg med det. Han hade aldrig tagit saker och han hade definitivt aldrig gillat att bära på saker, men den här dagen bar han paraplyet hela promenaden..

 

 

När det var dags åkte vi till veterinären och gick in till henne. Boyen var trött och mådde dåligt, men han var lugn och glad.. Jag satte mig på golvet hos honom och pratade med honom medan han somnade.. Berättade för honom hur mycket han betydde för mig, vilken underbar underbar hund han var.. Det var på ett sätt skönt att se honom somna in och slappna av, veta att han nu skulle slippa lida.. Vi åkte hem med honom i bilen. Hemma var det redan förberett för honom och han fick lägga sig i sin skog.. Jag klarade in av att se honom läggas ner i graven, men jag vet att mamma la ner hans favoritboll så att han inte skulle ha tråkigt..
Min älskade underbara Boyen.. Jag har aldrig träffat en hund med hans personlighet, en hund med hans lugna trygga glädje.. Han hade förmågan att få alla att känna sig älskade.. Jag hoppas han kände själv hur mycket vi älskade honom..  I fyra och ett halvt år har jag dragit på ett otroligt dåligt samvete.. hur kunde vi låta honom bli så tjock? Hur kunde vi låta honom få diabetes? Hur kunde vi låta honom dö? För ett halvår sedan läste jag en artikel om diabetes där det stod att för hundar handlar det mer om ärftlighet än om livsstil. Två av de raser som toppade listan över vilka som drabbas oftast var hamiltonstövare och gråhund.. Jag väljer att tro att han skulle ha fått diabetes oavsett vad vi hade gjort.. Jag väljer att inte längre ha dåligt samvete, jag orkar inte mer.. Jag gjorde vad jag kunde för dig min älskling, men jag kunde inte rädda dig..
Jag saknar honom, men jag vet att han är lycklig nu.. Han springer där uppe tillsammans med Lady, Migo, Rocky, Herman, Zorro, Lufsen, Budda och alla sina andra kompisar..
Jag saknar dig Boyen.. Du var mitt allt..

 

Carolin

Den 27/3 bestämde jag och Markus att vi skulle förlova oss och nu har vi äntligen fått ringarna :) Tjoho!

De är i titan. Markus ring är helt matt, min är halvt matt och halft blank :)

Fick sms av mamma igår där hon berättade att min lille Migo inte finns längre.. Tio år blev han.. Pigg och glad har han varit hela tiden, men sista året har kroppen åldrats. Fettknölar på många ställen som spruckit och blivit infekterade.. Bakbenen har tappat muskler och kraft, gången har blivit svajjig.. Det var dags för honom att få somna..
Jag minns när vi skaffade honom. Jag var jättearg för Lady hade precis avlivats. Jag lovade mig själv och alla andra att jag inte skulle ha nåt med migo att göra, men efter några dagar (eller timmar) så gick det inte. Han var ju underbar! Som valp var han en säck potatis, ville aldrig göra nånting förutom att sova. Gå på promenad var lönlöst för man fick alltid bära honom hela vägen.. Helt låg han bara ute på bron och slappade, när han inte bet Boyen i svansen såklart :) När han sen blev äldre så kom energin och den kom i mängder! Han blev aldrig trött, kunde springa i hur många timmar som helst. Det kom även könshormoner som gjorde att han och Boyen inte alltid fungerade tillsammans, tyvärr. Med de kunskaper och den erfarenhet jag har nu skulle jag nog kunnat hantera det, men den person jag var då kunder det tyvärr inte, vilket gjorde att jag hade svårt att umgås med boyen och migo samtidigt.. Resultatet blev att det tog några år innan jag och Migo verkligen byggt upp vår relation, men när vi väl gjort det så var den stark!
Migo var aldrig någon social hund, vissa människor morrade han åt så fort han såg dom, men de flesta människor ignorerades helt. Med mig, mamma och Roger var han dock otroligt social, kontaktsökande och gosig. När man släppte honom lös så sprang han oftast bara några meter för att sen komma tillbaka och vilja bli klappad :) Om man stannade så kom han springandes på en gång och började rulla på marken bredvid en.. Skakade man på halsbandet kom han och satte sig och ville bli kopplad :)
Markus starkaste minnesbild är nog den av Migos huggtänder när han försökte hugga Markus i ansiktet :P Det var ingen rolig situation, men så här i efterhand kan jag faktiskt tänka på den med ett leende.. Det som hände var att jag och Markus satt på golvet och myste med Migo, han lade sig till och med i Markus knä. Efter en stund klev jag upp och satte med i soffan en bit bort. Någon minut senare reser sig Migo plötsligt upp, stirrar in i Markus ögon, morrar och hugger mot honom. Jag kastar mig över Migo och puttar bort honom. Han skakar av sig och kommer sen och vill mysa mer.. Behöver jag säga att Markus reste sig rätt fort och att han aldrig satt på golvet med Migo igen efter det? :)
Oj vilket virrigt inlägg.. Jag behövde visst få ur mig lite tankar.. Hur som helst, Migo var en väldigt speciell hund, helt underbar mot oss han kände. Vacker, klok, energisk, vänlig och värdig.. Han tog sällan(aldrig) en godis utan att få jobba för den, han behövde få känna sig duktig. Fenomenal på att spåra, otroligt duktig på att dra. Älskade att springa varv på varv på varv genom tunnlarna på agilitybanan.. En  skrutt helt enkelt..
Sov gott min stora klump..

 

Jag har ju glömt att berätta att min mamma nyss var här i en hel vecka! En helt underbar vecka!! Vi hade så roligt :)
Vi shoppade, fikade, hon var med på dagiset en dag.. Sen var vi iväg på turridning! Otroligt roligt! Och ännu roligare blev det när det visade sig att min häst var samma häst som jag ridit två terminer på ridskola här nere! Hur stora är oddsen att min gamla ridskolahäst säljs till just det stället dit vi åker på turridning? och att det dessutom blir jag som ska rida henne? Det var otorligt kul att få rida henne på tur, vilken skillnad! På ridskolan var hon trött och less, nu var hon pigg, glad och framåt!
Mammas sista dag här stack vi till Ullared!! Över 7 timmar spenderade vi inne på varuhuset med bara en liten femminuterspaus! Lagom trötta i benen, men superduperglada, var vi när vi till slut åkte hem :) Lite fattig blev man ju dock.. Men tack vare underbar familj som sponsrat med en hel del pengar så gick det bra :)
Nu längtar och väntar jag bara tills nästa gång mamma kan komma ner så vi kan göra om allt.. Min lilla mamma. Världens bästa!!

/Carolin

Jag har blivit tillsagd att Vipsens blogg handlar för mycket om Vipsen och för lite om min morbror, så därför kommer det nu ett inlägg om honom :)
Min superduktiga morbror Tomas har precis genomgått en magsäcksoperation (gastric bypass?) och redan gått ner 15 kilo! Det är så otroligt starkt att våga genomgå en sån operation! Jag hoppas att han är nöjd med resultatet och att allt fortsätter gå bra! 15 kilo är en super-prestation! !

Är du nöjd med inlägget? :)

Förresten Tomas- Köp en kylplatta till din nya bärbara dator så den inte blir överhettad!!

/Carolin

.. först några på svea :)

Dagarna flyger fram, det är "kaos" på jobbet och de få lediga stunderna behövs för återhämtning.. Typ.. Kaoset på jobbet är av godo då det är pga att vi har så många nya hundar på väg in, men det är ändå väldigt energikrävande.. Jag hinner tyvärr inte uppdatera bloggen så som jag vill, men förhoppningsvis lugnar allt ner sig snart så att jag kan ta mig tid!

.. Nu vet ni varför jag inte skriver iaf :)

/Carolin

Grattis världens bästaste mamma!!
Du är underbar.. Tänk så mycket roligt vi har gjort tillsammans!
Tre ridsemestrar.. Trampat dressin.. Åsele marknad.. Auktioner.. Fäviken.. Ullared..
Jag längtar till våra äventyr i sommar :)

Kram!

Jag har precis insett en sak.. När man mår dåligt så märker man verkligen vilka som får en att må bättre.. Vilka som finns där.. Vilka man älskar..
Jag vill därför ge ett enormt stort tack till mina föräldrar. Ni är helt underbara och jag älskar er så otroligt mycket! Det finns inga bättre föräldrar än mina..
Jag vill också ge ett superstort tack till mina vänner, ni är underbara ni med! Ett särskilt stort tack till Erica och Sandra för jättesnälla kommentarer.. Ni rörde mig till tårar! Yasmine, tack för att du peppar mig varje dag på jobbet!
Och Markus.. Du är bara bäst, tack för att du finns..

Tack!!..
Ni betyder allt för mig!

/Carolin

För er som bara vill läsa om Vipsen, skippa detta inlägg...

Den här veckan har verkligen varit jobbig.. Ingen direkt anledning egentligen, jag har bara mått uselt och varit superdeppig.. Har känt av den lite redan förut, men den här veckan bröt den ut på allvar.. Den riktiga "livet är meningslöst", deppiga känslan.. Sov i princip inget söndag- torsdag.. Kunde inte sova för det bara snurrade i huvudet.. På dagarna mådde jag uselt eftersom jag inte sovit och på nätterna kunde jag inte sova för jag mådde så dåligt.. Ond cirkel.. I torsdags lyckades jag somna kl 20 och det hjälpte en hel del, på fredag mådde jag rätt mycket bättre.. Igår bröt jag ihop helt, men tack vare underbar sambo, vovve och pappa (ja, jag har en underbar mamma också, men igår var det pappa som lyckades ringa precis i deppet) så mådde jag igårkväll riktigt bra och även idag har känts helt okej.. Varför jag egentligen mår dåligt? Vet inte.. Behöver man en anledning? Eftersom jag är en känslomänniska så har jag ju alltid nära till att må dåligt och allt runtomkring senaste tiden har väl fått mig att rasa.. Eget företag är underbart, men det ger jävligt mycket stress, press och ångest.. och en väldigt stor pengabrist.. Sommaren börjar komma och det känns underbart, men det gör det samtidigt bara mer uppenbart att jag inte har några pengar och inte kan göra nåt av det jag vill.. Jag ska åka hem i sommar, men inte ens det kan jag se fram emot.. Min systers hund kommer att vara där och Vipsen tycker inte alls om honom så hela semestern kommer att bestå av stängda dörrar och hålla koll.. Kommer antingen få sitta instängd i tvrummet eller hålla mig hemifrån.. Inte jättekul.. Jag och mamma har mycket vi vill göra när jag är hemma, men flera av sakerna kan jag inte ta med Vipsen på så då går det ju inte. Kan inte lämna Vipsen hemma när systers hund är där.. Underbara Erica ville ha med mig till Rom över midsommar, vilket verkligen hade varit gudomligt och otroligt billigt var det, men vad hjälper det.. Jag är ändå tacksam att du frågade när du gjorde, jag har ingen ork nu så det känns inte så jobbigt att jag inte har råd, jag vet inte hur jag skulle kunna få kraft nog till en resa.. I torsdags var det freestylekurs, men jag kunde inte ta mig dit.. Jag orkade knappt gå till bussen när jag skulle åka hem från jobbet.. Jag hade aldrig klarat av en kurs.. Tyvärr.. Min stackars lille skrutt har blivit rätt undanskuffad sista veckorna.. I princip ingen träning alls.. En dle motion har han fått, men jag har verkligen inte  haft krafter till att träna..
Har jag klagat tillräckligt? Ja, det har jag nog.. Det känns bra att jag fått skriva av mig iaf..
Igår unnade jag mig en gigantisk stor godispåse(jag hade lyckats gå upp i vikt så det kändes som skit samma) och satt framför tvn och bara myste.. Innan dte tvingade jag dock mig själv att ta Vipsen på en löp/gå-runda. Den runda som tar 45 minuter att gå, tog 38 minuter igår när jag sprang så mycket jag orkade. Det var riktigt skönt! Man mår faktiskt bättre när man verkligen rört på sig.. Idag sparkade jag ut mig själv utan hund och gick/sprang samma runda- 33 minuter! Det gjorde nog sitt till att jag inte hade med mig hunden(15kilos klump som man ska släpa på gör onekligen att man springer långsammare), men jag sprang nog mer också. Riktigt skönt! När jag kom hem vägde jag mig och då hade jag gått ner i vikt igen (var nog bara tillfällig uppgång igår efter för mycket mat) så det känns bra.. Som sagt, mår mycket bättre idag, men inte bra.. Ska försöka peppa upp mig själv hela veckan nu så jag når toppen igen. Jag hatar att må dåligt!!

Ja.. det var väl det..

Jag har fixat en till blogg nu där jag kommer lägga upp (gamla) bilder som inte har med Vipsen att göra.. Kanske inte så intressant för er, men bra för mig att ha dom sparade nånstans om hårddisken skulle gå sönder..

Adressen är iaf andrabilder.blogg.se om ni vill titta!

/Carolin

Ps. Det verkar som att det blivit nåt fel på länken, men min dator vägrar ladda sidan så jag kan inte fixa det..

På allmän begäran kommer här några bilder på mitt dockhus :)