Vipsen & Emma

Fick sms av mamma igår där hon berättade att min lille Migo inte finns längre.. Tio år blev han.. Pigg och glad har han varit hela tiden, men sista året har kroppen åldrats. Fettknölar på många ställen som spruckit och blivit infekterade.. Bakbenen har tappat muskler och kraft, gången har blivit svajjig.. Det var dags för honom att få somna..
Jag minns när vi skaffade honom. Jag var jättearg för Lady hade precis avlivats. Jag lovade mig själv och alla andra att jag inte skulle ha nåt med migo att göra, men efter några dagar (eller timmar) så gick det inte. Han var ju underbar! Som valp var han en säck potatis, ville aldrig göra nånting förutom att sova. Gå på promenad var lönlöst för man fick alltid bära honom hela vägen.. Helt låg han bara ute på bron och slappade, när han inte bet Boyen i svansen såklart :) När han sen blev äldre så kom energin och den kom i mängder! Han blev aldrig trött, kunde springa i hur många timmar som helst. Det kom även könshormoner som gjorde att han och Boyen inte alltid fungerade tillsammans, tyvärr. Med de kunskaper och den erfarenhet jag har nu skulle jag nog kunnat hantera det, men den person jag var då kunder det tyvärr inte, vilket gjorde att jag hade svårt att umgås med boyen och migo samtidigt.. Resultatet blev att det tog några år innan jag och Migo verkligen byggt upp vår relation, men när vi väl gjort det så var den stark!
Migo var aldrig någon social hund, vissa människor morrade han åt så fort han såg dom, men de flesta människor ignorerades helt. Med mig, mamma och Roger var han dock otroligt social, kontaktsökande och gosig. När man släppte honom lös så sprang han oftast bara några meter för att sen komma tillbaka och vilja bli klappad :) Om man stannade så kom han springandes på en gång och började rulla på marken bredvid en.. Skakade man på halsbandet kom han och satte sig och ville bli kopplad :)
Markus starkaste minnesbild är nog den av Migos huggtänder när han försökte hugga Markus i ansiktet :P Det var ingen rolig situation, men så här i efterhand kan jag faktiskt tänka på den med ett leende.. Det som hände var att jag och Markus satt på golvet och myste med Migo, han lade sig till och med i Markus knä. Efter en stund klev jag upp och satte med i soffan en bit bort. Någon minut senare reser sig Migo plötsligt upp, stirrar in i Markus ögon, morrar och hugger mot honom. Jag kastar mig över Migo och puttar bort honom. Han skakar av sig och kommer sen och vill mysa mer.. Behöver jag säga att Markus reste sig rätt fort och att han aldrig satt på golvet med Migo igen efter det? :)
Oj vilket virrigt inlägg.. Jag behövde visst få ur mig lite tankar.. Hur som helst, Migo var en väldigt speciell hund, helt underbar mot oss han kände. Vacker, klok, energisk, vänlig och värdig.. Han tog sällan(aldrig) en godis utan att få jobba för den, han behövde få känna sig duktig. Fenomenal på att spåra, otroligt duktig på att dra. Älskade att springa varv på varv på varv genom tunnlarna på agilitybanan.. En  skrutt helt enkelt..
Sov gott min stora klump..