Vipsen & Emma

Första dagen hemma, i mammas famn

Idag är det fem år sedan min Boyen fick somna in. Min underbara, älskade boyen..
Han var verkligen allt för mig, han var den som gav mig styrka och viljan att leva..
Jag minns så väl dagen vi hämtade hem honom. Det var den 5e oktober 1997. Mamma och Roger tog med mig i bilen för en överraskning. Jag hade från början ingen aning om vad vi skulle göra, men ju längre vi for, desto färre alternativ kunde jag komma på. Till slut tänkte jag att det måste röra sig om antingen turridning eller valp. Jag kunde dock inte se några ridkläder och roger rider ju inte, så det lutade mer åt valp.. Jag var så excalterad.. Tänk om vi verkligen skulle hämta en valp? Jag var 11 år och hade drömt om en egen valp i många år.. Så körde vi slutligen in på en gård och parkerade. Framför bilen fanns en hundgård och i hundgården fanns det en hund.. och en massa valpar! Gud så lycklig jag var! Ägaren släppte ut tiken och boyen på gården och dom var såå fina.. Boyen var den sista hanvalpen så vi fick inte välja, men det gjorde ju inte så mycket då boyen så klart var finast och bäst av alla..
På vägen hem satt han i mitt knä i baksätet, vi bredde ut en jacka över resten av sätet. Jag tror inte vi hann långt så hade han kissat ner jackan.. En ny jacka lades dit, även den kissades på.. Ännu en jacka, samma sak.. Det här kom att bli en röd tråd i boyens liv.. Han kissade alltid mycket och ofta, gärna även inomhus.. På vägen stannade vi sedan för att äta, pommes och hamburgare. Boyen visade sitt sanna jag redan då och försökte maniskt stjäla mina pommes. Efter en stund gav jag upp och skickade fram min mat till mamma så att hon fick hålla den åt mig för det var omöjligt att försöka ha den i knät när lillen fanns så nära..

De första månaderna med honom bodde vi på andra våningen i en lägenhet vars ena rum hade heltäckningsmatta.. Jag skulle inte vilja se hur golvet ser ut under den idag, för det var fler än en gång den lille lyckades kissa just där.. Jag förstår honom ju, alldeles mjukt och skönt för en liten valp att sätta sig där..
Som valp var Boyen riktigt riktigt jobbig. Nu förstår jag ju att det fanns anledning till det (passitivitetsträning och liknande fanns inte ens på kartan då..), men då tyckte jag bara att det var hemskt.. Det var många gånger jag grät efter att ha varit ute med honom. Han var helt okontaktbar, toksprang bara i cirklar, hoppade och högg i ens kläder och vägrade släppa. Han kunde hålla på i evigheter med att kampa med allt, främst kläder och koppel och jag hade inte kunskapen eller förmågan att bryta honom.. Han sov aldrig (och när han väl somnade var man tvungen att sitta blickstilla för han vaknade av minsta lilla ljud) och han kissade jämt. Han kissade alltid inne trots att han precis varit ute och medan man hämtade papper kunde han göra både en och två pölar till.. Nu förstår jag ju att han antagligen hade urinvägsinfektion, men inte heller det förstod vi då..

Ett par månader efter att vi hämtat honom flyttade vi till hus i byn och där blev det lite enklare. Han kunde vara lös och det vara bara att öppna dörren och släppa ut honom..
Roger hade redan en jämthund, Zorro, när vi flyttade till huset och jag och mamma brukade ta hundarna på promenad. Boyen var ju så liten då så vi gick bara med några hundra meter, men sen fick jag oftast vänta där för det var "omöjligt" att få honom att gå åt andra hållet när mamma och zorro gick iväg.. Han ville alltid vara nära hela flocken den lille boyen.. Någon direkt ensamhetsträning fick han aldrig, vi hade ju hundgård som hundarna var i när de var ensamma. Ibland hände det dock att vi lämnade dom ensamma inne och för boyen slutade det alltid på samma sätt. Allt ätbart som gick att nås med en hundnäsa drogs runt i huset och gömdes på passande ställen. Ett flingpaket i sängen, en brödförpackning i hundbädden.. Det mesta var helt och fint, men ett och annat åts även upp..

Mat var boyens stora passion här i livet och han åt verkligen allt.. En gång smet hans och hans syster Lady ur hundgården och var borta i flera dagar, vi var verkligen oroliga och letade hela dagarna, mamma gicks längs ån och vi cyklade längs vägen, men inga hundar nånstans.. Till slut fick vi höra av en familj att de fått besök av hundarna i sin sommarstuga. Lady hade inte vågat sig in, men Boyen, han hade helt enkelt spatserat in genom den öppna dörren, pussat på en liten bäbis som satt på golvet och sen tiggt till sig lite korv.. Hundarna kom hem så småningom, tror de var borta tre dagar sammanlagt..

När han var 3 år hade vi lessnat på att han drog så mycket i kopplet så jag anmälde mig till en kurs i allmänlydnad med honom. Oj som han älskade kursen! Det var inte fullt så roligt för mig.. Efter första kurstillfället hade jag blåsor i hela händerna efter att han dragit runt på mig, ett annat av tillfällena kissade han  ner hela mitt ben när han missade en buske.. På platsliggningen ålade han runt hela planen och när tikarna löpte så ylade han oavbrutet.. Men som han charmade alla! Det slutade alltid med att alla skrattade åt honom.. Han ville ju bara väl den lille skrutten.. Alla tikar ville han leka med och hanhundarna ignorerades totalt. Flertalet gånger frågade de andra om det verkligen var en hanhund jag hade då deras hanar muckade med varandra totalt medan boyen satt där, log och viftade på svansen.. Alltid glad var hans motto.. De andra hundar vi haft har alltid vaktat sina hundgårdar, men boyen, han släppte glatt in andra hundar där och tyckte bara att det var roligt med sällskap..

 

Vi tränade en del jag och den lille. Främst tränade vi konster, men vi körde även agility och spår. Spår var han en fena på, agilityn gick väl sådär.. Han var duktig på hindren, men han kunde lika gärna sticka till skogs efter första hindret.. Till slut byggde min snälla morbror en egen bana åt mig som vi kunde hägna in så då gick det lite bättre.. Jag önskar att jag hade vetat det jag vet idag.. Tänk hur långt vi hade kunnat komma med den kunskap jag har nu? Tänk om vi kört klickerträning och gjort allt rätt från början.. Jag är ledsen för det Boyen..

När jag gick gymnasiet i Umeå kom mamma upp med boyen så att han skulle få vara med på en lektion. Att ha honom i lägenheten var ett äventyr.. Som nämnt tidigare så tyckte han om att kissa på saker och i hyreshuset fanns det ju både trappräcken, dörröppningar och trösklar som behövde märkes och i lägenheten sen, oj, där fanns det massor! Det blev en hel del skurande.. På skolan blev alla fascinerade över hur stor han var, dels var han tjock, men han var även rätt stor för sin blandning- hamiltonstövare/gråhund. När den reaktionen gått över tror jag att han charmade de flesta även där.. Han var väl kanske inte jätteduktig på agilitybanan just den lektionen, han tyckte det var roligast att gå in i tunneln och kissa..

Våren 2005 började han dricka väldigt mycket. Vi tänkte inte så mycket på det först, det började ju bli varmt ute och då är det klart dom dricker mer.. Ett tag senare åkte vi till skogen för att plocka hjortron. Vi hann bara stanna bilen och öppna dörren så kastade sig boyen ut, satte sig och kissade mängder.. Jag och mamma tittade på varandra och visste att våra farhågor besannats.. Vi bokade tid hos veterinären för att kolla hans blodsocker och mycket riktigt, han hade fått diabetes. Vi fick veta att det kanske kuna gå bra och åkte hem med en lista på mat som han skulle äta.. Han blev dock bara sämre och ett tag senare bokade vi en ny tid. Värdet hade då blivit ännu sämre.. Det märktes så väl hur dåligt han mådde. Han hade ont.. När veterinären skulle ta provet så morrade han och jag var tvungen att hålla i honom, det hade aldrig hänt förut..
Vi bokade en tid en vecka senare så att han skulle slippa må dåligt.. Vi gjorde den veckan till boyens vecka.. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket någonsin som den veckan, men vi gjorde allt för att han skulle få ha kul. Vi gick i skogen varje dag, plockade massor av hallon. Han fick vara lös hela tiden, bada, springa, äta bär.. En av sista turerna i skogen minns jag så väl.. Vi var och plockade hallon och han lommade runt lös. Han var nu så pass dålig att han inte stack ifrån oss så man behövde inte ha sån koll på honom.. Jag och mammade hade med oss varsin nektarin som vi åt och kastade sedan kärnorna in i skogen. En stund senare hör jag nåt som knakar, tittar upp och där står boyen och tuggar på kärnan. Tar den ifrån honom och kastar iväg den, samma visa igen, han hämtar den och försöker äta upp den.. Igen och igen. Jag förstår inte hur jag inte kunde komma på att jag skulle lägga undan kärnan i stället för att kasta den? Jag minns inte hur det slutade, om han slutade hämta den eller om jag slutade kasta den.. Men han var iaf busig mitt lilla hjärta..

 

 

Dagen innan det var dags var vi till skogs igen, det duggade lite och vi hade med ett paraply. Rätt som det är tar boyen paraplyet och springer iväg med det. Han hade aldrig tagit saker och han hade definitivt aldrig gillat att bära på saker, men den här dagen bar han paraplyet hela promenaden..

 

 

När det var dags åkte vi till veterinären och gick in till henne. Boyen var trött och mådde dåligt, men han var lugn och glad.. Jag satte mig på golvet hos honom och pratade med honom medan han somnade.. Berättade för honom hur mycket han betydde för mig, vilken underbar underbar hund han var.. Det var på ett sätt skönt att se honom somna in och slappna av, veta att han nu skulle slippa lida.. Vi åkte hem med honom i bilen. Hemma var det redan förberett för honom och han fick lägga sig i sin skog.. Jag klarade in av att se honom läggas ner i graven, men jag vet att mamma la ner hans favoritboll så att han inte skulle ha tråkigt..
Min älskade underbara Boyen.. Jag har aldrig träffat en hund med hans personlighet, en hund med hans lugna trygga glädje.. Han hade förmågan att få alla att känna sig älskade.. Jag hoppas han kände själv hur mycket vi älskade honom..  I fyra och ett halvt år har jag dragit på ett otroligt dåligt samvete.. hur kunde vi låta honom bli så tjock? Hur kunde vi låta honom få diabetes? Hur kunde vi låta honom dö? För ett halvår sedan läste jag en artikel om diabetes där det stod att för hundar handlar det mer om ärftlighet än om livsstil. Två av de raser som toppade listan över vilka som drabbas oftast var hamiltonstövare och gråhund.. Jag väljer att tro att han skulle ha fått diabetes oavsett vad vi hade gjort.. Jag väljer att inte längre ha dåligt samvete, jag orkar inte mer.. Jag gjorde vad jag kunde för dig min älskling, men jag kunde inte rädda dig..
Jag saknar honom, men jag vet att han är lycklig nu.. Han springer där uppe tillsammans med Lady, Migo, Rocky, Herman, Zorro, Lufsen, Budda och alla sina andra kompisar..
Jag saknar dig Boyen.. Du var mitt allt..

 

Carolin