Kastrering...
I onsdags var det dags för lydnadskurs igen och för tredje gången var vipsen "okontaktbar". Jag hade med mig två nya leksaker, tre sorters godis (blodpudding, leverpastej och köttbullar) plus att instruktören hade kokat kycklinghjärtan speciellt till oss. Jag tjoade, tjimmade, sprang, hoppade, kastade mig på marken, rullade, lekte, busade, kastade godis, kastade leksaker, klickade osv i 60 minuter i princip utan resultat. Visst fick jag kontakt precis när jag gjorde nåt, men sekunden efter var nosen i marken igen och sen fick jag jobba några minuter för att få tillbaka den sekundlånga kontakten. Exempel: Jag hoppar upp i luften och låter busig, vipsen springer, hoppar upp och biter i min jacka och är jätteglad. Jag landar och han kör ner nosen i marken igen.. Suck.. Efter ungefär en halvtimme kom instruktören fram till mig och frågade om jag funderat på kastrering.. Hon sa att han var snäppet värre än hanhundarna brukar vara och att hon tyckte synd om mig som fick slita så utan nåt resultat.. Vi pratade en del om det, om hur han är och beter sig i vanliga fall. Det vi kom fram till är att han inte mår bra av att vara så stressad som han är..
Kom hem och pratade med Markus om det. Vi har ju diskuterat kastrering av och till ända sedan vi skaffade honom så det här var väl bara ett steg närmare ett beslut. På torsdagens kurs (mer om den kommer i nästa inlägg) så frågade jag den instruktören vad hon tyckte och hon höll med mig i allt och tyckte absolut att vi skulle göra det.. På fredag när jag kom hem så hade den underbara lydnadsinstruktören mailat lite mer info som hon hade hittat på internet(hur snällt är inte det av en instruktör att ta sig tid att göra sånt?) och i helgen har jag själv suttit och läst allt jag hittat om det..
Sen i onsdags så har vi nog bara blivit mer säkra på att det är rätt beslut. Vipsen verkar vara på väg in i ännu en "löpperiod" (han har haft tre riktiga sådana hittills) och är otroligt stressad utomhus. Sedan i torsdags har det krävts ungefär fyra-fem promenader varje gång innan han bajsar eftersom han är så stressad att han glömmer bort det. I vanliga fall så gör han det varje eller varannan promenad beroende på hur långt man går. Efter promenaderna tar det sen en lång stund innan han kan slappna av.. Det är inget roligt beteende och det märks att han inte mår bra av det. Hur skulle man kunna må bra av att vara så stressad hela tiden?
Jag vet att man kan få en hund mycket lugnare och mer kontaktvillig med träning. Men helt ärligt så kan jag inte ge honom så mycket mer träning än han får. Vi går två kurser, vi spårar minst en gång i veckan, de senaste veckorna har det blivit 2-3 gånger/vecka, vi kör uppletande, på promenaderna får han olika uppgifter, vi tränar och repeterar träning varje kväll(främst momenten ur tävlingslydnaden och freestyle, men även annat), han får hjälpa till med olika saker här hemma (hämta, springa iväg med saker, ta ut tvätten ur maskinen..), vi gömmer godis, hans middag får han oftast i en tankeleksak, han får gå rätt många promenader och fem dagar i veckan så leker han med sina kompisar på dagis på dagarna.. Självklart skulle man kunna göra mycket mer, men JAG kan det inte. Min ork räcker inte till mer. Jag behöver få sitta nerkrupen i soffan ibland och bara slappa utan tvångstankar om att gå ut och lägga spår..
I morse var vi ute och gick tidigt, det var inga andra ute och antagligen hade inte hundar gått där vi gick sedan igår. Vipsen var så otroligt duktig! Gick perfekt i koppel, hade kontakt hela tiden och markerade ALLA lyktstolpar (han brukar markera dom på kommando, nu gjorde han det självmant) och staket vi passerade. Jag skrattade hela promenaden! Han var så underbar! Det känns så sjukt att han kan vara så annorlunda bara för att det inte luktar så mycket.. Tanken på att kunna få ha honom så jämt gör att jag stärks i mitt beslut om kastrering. Jag vill kunna gå ut med honom och vara glad. Jag vill kunna gå till träningsplanen och träna, inte slita som ett as för att få honom att lyfta huvudet. Jag vill kunna lägga energi och tid på att ha roligt med honom, inte på att känna mig gråtfärdig, less och uppgiven..
Ja, pga allt här ovan så har vi nu (till 98%) tagit beslutet..
Det vi kommer att göra är att först pröva en kemisk kastrering (chip-kastrering) för att se hur det funkar och om det blir bra så kommer det att bli en riktig kastrering senare. Chip-kastreringen håller i ungefär ett halvår och ger samma effekt som en riktig kastrering. Jag ska ringa veterinären nu i veckan och fråga om det rent medicinska och sen är det bara att boka en tid.. Det enda som stör mig nu är att tidningen Härliga hund ska ha en artikel om chip-kastrering i nästa nummer. Jag skulle vilja läsa den, men det är tre veckor tills det numret kommer. Jag vill ju ta tag i det här nu, så fort som möjligt så att det blir gjort..
Vi får se, som det känns nu så kommer jag iaf att ringa veterinären imorgon och fråga..
/Carolin
Kom hem och pratade med Markus om det. Vi har ju diskuterat kastrering av och till ända sedan vi skaffade honom så det här var väl bara ett steg närmare ett beslut. På torsdagens kurs (mer om den kommer i nästa inlägg) så frågade jag den instruktören vad hon tyckte och hon höll med mig i allt och tyckte absolut att vi skulle göra det.. På fredag när jag kom hem så hade den underbara lydnadsinstruktören mailat lite mer info som hon hade hittat på internet(hur snällt är inte det av en instruktör att ta sig tid att göra sånt?) och i helgen har jag själv suttit och läst allt jag hittat om det..
Sen i onsdags så har vi nog bara blivit mer säkra på att det är rätt beslut. Vipsen verkar vara på väg in i ännu en "löpperiod" (han har haft tre riktiga sådana hittills) och är otroligt stressad utomhus. Sedan i torsdags har det krävts ungefär fyra-fem promenader varje gång innan han bajsar eftersom han är så stressad att han glömmer bort det. I vanliga fall så gör han det varje eller varannan promenad beroende på hur långt man går. Efter promenaderna tar det sen en lång stund innan han kan slappna av.. Det är inget roligt beteende och det märks att han inte mår bra av det. Hur skulle man kunna må bra av att vara så stressad hela tiden?
Jag vet att man kan få en hund mycket lugnare och mer kontaktvillig med träning. Men helt ärligt så kan jag inte ge honom så mycket mer träning än han får. Vi går två kurser, vi spårar minst en gång i veckan, de senaste veckorna har det blivit 2-3 gånger/vecka, vi kör uppletande, på promenaderna får han olika uppgifter, vi tränar och repeterar träning varje kväll(främst momenten ur tävlingslydnaden och freestyle, men även annat), han får hjälpa till med olika saker här hemma (hämta, springa iväg med saker, ta ut tvätten ur maskinen..), vi gömmer godis, hans middag får han oftast i en tankeleksak, han får gå rätt många promenader och fem dagar i veckan så leker han med sina kompisar på dagis på dagarna.. Självklart skulle man kunna göra mycket mer, men JAG kan det inte. Min ork räcker inte till mer. Jag behöver få sitta nerkrupen i soffan ibland och bara slappa utan tvångstankar om att gå ut och lägga spår..
I morse var vi ute och gick tidigt, det var inga andra ute och antagligen hade inte hundar gått där vi gick sedan igår. Vipsen var så otroligt duktig! Gick perfekt i koppel, hade kontakt hela tiden och markerade ALLA lyktstolpar (han brukar markera dom på kommando, nu gjorde han det självmant) och staket vi passerade. Jag skrattade hela promenaden! Han var så underbar! Det känns så sjukt att han kan vara så annorlunda bara för att det inte luktar så mycket.. Tanken på att kunna få ha honom så jämt gör att jag stärks i mitt beslut om kastrering. Jag vill kunna gå ut med honom och vara glad. Jag vill kunna gå till träningsplanen och träna, inte slita som ett as för att få honom att lyfta huvudet. Jag vill kunna lägga energi och tid på att ha roligt med honom, inte på att känna mig gråtfärdig, less och uppgiven..
Ja, pga allt här ovan så har vi nu (till 98%) tagit beslutet..
Det vi kommer att göra är att först pröva en kemisk kastrering (chip-kastrering) för att se hur det funkar och om det blir bra så kommer det att bli en riktig kastrering senare. Chip-kastreringen håller i ungefär ett halvår och ger samma effekt som en riktig kastrering. Jag ska ringa veterinären nu i veckan och fråga om det rent medicinska och sen är det bara att boka en tid.. Det enda som stör mig nu är att tidningen Härliga hund ska ha en artikel om chip-kastrering i nästa nummer. Jag skulle vilja läsa den, men det är tre veckor tills det numret kommer. Jag vill ju ta tag i det här nu, så fort som möjligt så att det blir gjort..
Vi får se, som det känns nu så kommer jag iaf att ringa veterinären imorgon och fråga..
/Carolin
Kommentarer
Trackback
