Vipsen & Emma

Ja, fast inte så långt.. En våning upp ganska exakt :) Helt underbart!!!

Vilken vecka!! Det började med att jag hittade en böld på Vipsens nos på tisdagkvällen.
Blev rätt så orolig, men valde att avvakta till dagen innan. Min systers hund fick liknande knölar under ögonen tidigare i höst och de gick bort av sig självt efter 6-8 timmar så jag hoppades att även denna skulle göra det.. Vaknade så på onsdagmorgonen och hoppade ur sängen för att kolla hur det var med lillen. Blev överlycklig när jag inte kände någon böld, tills jag insåg att det var för att HELA nosen var svullen! Väckte Markus och tvingade honom att ringa djursjukhuset. Fick en akuttid några timmar senare så det var bara att vänta..

Vilken ångest! Kändes som att Vipsens nos bara blev större och större.. Väl på djursjukhuset var den uppe i rottisstorlek..


De kunde inte hitta någon annan orsak till det än att det var en allergisk reaktion på något. Vipsen fick en kortisonspruta och sen var det bara att avvakta.. Det tog huuuur lång tid som helst, men sent på eftermiddagen började svullnaden äntligen att lägga sig och morgonen därpå såg han helt normal ut igen.. Min lille skrutt.. Han var iaf jätteglad hela tiden och verkade inte speciellt påverkad alls :)

Ja, sen fortsatte veckan ungefär i samma anda.. Fredagmorgon skulle jag och Vipsen kliva av bussen i Helsingborg som vanligt. Vad tror ni hände? Jo, hans koppel fastnade i dörren när han hoppade ut. Jag fick panik och såg framför mig hur bussen skulle åka iväg med honom släpandes efter. Skrek i ren panik och chauffören var jättesnäll och hjälpte mig att ta loss honom(dörrarna var tvungen att stängas igen för att det skulle gå att krångla loss kopplet). Gick därifrån med en rejäl hjärtklappning och ångest, men lillen brydde sig inte alls.. Sen kom eftermiddagen och vi skulle ta bussen till Ramlösa. Vad tror ni hände när vi skulle kliva av?? Vipsen börjar gå framför mig som vanligt, då STÄNGER chauffören dörrarna mitt på Vipsen så att han kläms fast! Jag skriker (för andra gången samma dag) i ren panik "öppna dörren, öppna dörren, öppna dörren" och 5-10 personer som sitter bredvid skriker de också. Vipsen sparkar med benen och försöker ta sig loss.. Jag ser framför mig hur det snart ska börja spruta blod ur honom då dörrarna klämmer sönder hans insida, men inget blod syns till.. Innan chauffören hinner göra nåt så går säkerhetsspärren på dörrarna igång så de öppnas lite. Så pass mycket att Vipsen kan backa en bit, men då stängs de igen rakt över hans hals!!!! Återigen skriker vi alla och jag håller på att svimma av hjärtsvikt och ångest och panik. Äntligen öppnar chauffören dörrarna så stackars underbara lille Vips kan backa sig loss. Sen stänger dock chauffören dörrarna igen så att jag måste skrika en tredje gång för att vi ska kunna ta oss ut... Är alldeles skakis i benen och i princip ramlar ur bussen, gör tvärtemot vad man ska göra och lyfter upp vipsen och tröstar honom och pussar honom och tackar gud och allt annat att han fortfarande lever.. Jag skakar och känner mig hysterisk, men Vipsen, ja han bryr sig inte ett skvatt. Han är precis som vanligt. Så fprt jag sätter ner honom på marken så bara lullar han på precis som om inget hänt. Hur kan han inte bli rädd av en sån sak?? Hur kan han inte bli rädd när jag beter mig så? I vanliga fall blir han rädd för saker om jag så bara sneglar lite konstigt på dom. Nu har jag skrikit och skakat och allt och ändå är han helt opåverkad.. Så underbar! Jag ringer Markus och börjar storgråta.. Tänker på att min hund hade kunnat vara död eller iaf väldigt illa klämd.. Alla stirrar på mig på tåget där jag sen sitter alldeles rödgråten.. Jag bryr mig inte ett skvatt, klappar bara Vipsen hela vägen hem.. Värlädens bästa hund. Är så otroligt tacksam och lycklig över att jag har honom.. Vet inte vad jag skulle ta mig till om han inte fanns längre.. Usch vilken vidrig dag.. Det enda minsta lilla positiva som finns i det hela är att jag nu vet att jag kan hantera en sån situation.. Jag vågar aldrig säga till om chauffören missar en hållplats t.ex, då åker jag hellre längre och går tillbaka. Jag har därför funderat på hur jag skulle reagera i en sån här situation.. Nu vet jag. Jag skriker! :/

Nåja, det var kaoset.. Förutom det så hände även någon superkul! Min uppfödare ringde och berättade att det fanns några platser kvar till ett MH (mentalbeskrvivning hund) som corgiklubben ska hålla i november!!! Jag hade tänkte anmäla mig, men jag trodde bara det var för pembrokes, men så var det alltså inte!! Mailade och anmälde mig direkt. Tyvärr har de ett litet konstigt antagningssystem så det är inte säkert att jag får plats. Sista anmälningsdag är i morgon och om inte alls platser är fyllda så får jag så klart vara med. Om det däremot är för många anmälda, då lottar de mellan alla för att välja de som får vara med. Jag tycker att det borde vara de som anmält först, men men.. Jag håller tummarna iaf!! Det skulle vara så otroligt underbart kul! Speciellt eftersom uppfödaren ska testa Vipsens bror Rocky samma dag. Det vore ju jättekul att få se skillnader och likheter mellan dom!


Idag var vi iväg till Sankt Hans backar som vanligt.. Tränade en hel del kontakt och det gick jättebra. Mitt på dagen var jag iväg på föreläsning på Hand med hund i Staffanstorp. Temat var hundpromenad- stök och stress eller en lugn stund med hunden?(minns inte exakta formuleringen, men något ditåt). Det var väldigt intressant! Yrsa är så otroligt rolig att lyssna på! Mycket av det hon sa visste jag redan, men en del nytt fick jag med mig. Framförallt blev jag väldigt motiverad till att träna och fixa till hundmötena och det är ju huvudsaken! På eftermiddagen gick vi till parken för att träna möten i mängder, men tyvärr mötte vi bara två hundar. De mötena gick dock väldigt bra :)

Några bilder från idag:



 Tack för idag!

/Carolin (som äntligen kommit ur gårdagens chocktillstånd)

Var precis ute på morgonpromenad och försökte ta lite kort på en underbart vacker Vips bland alla underbart vackra höstlöv.. Tyvärr  var alla löven så pass nära vägen att jag inte vågade  ha honom lös så kopplet stör lite på bilderna, men det får ni tåla :)

Oj vilken underbar söndag! Jag och Markus tog med oss Vipsen och gpsen och sökte oss fram till friluftsområdet Järavallen. Vilket härligt ställe! Otroligt vacker skog med massor av promenadvägar. Det var mycket bilar på parkeringen, men skogen var så stor att vi knappt mötte några alls.. Man kunde även gå på andra sidan vägen och gå vid havet istället. Det tar vi nog nästa gång :)

Hittade dessa filmer när jag gick igenom gamla bildmappar... Titta så liten han är! Det är första veckan han är hemma, så han är nog ungefär 11 veckor gammal.. Vår bäbis...

:)

JA!!!!!! Vi var (som vanligt) i Sankt Hans backar idag och gick med Vipsen (i spöregnet). För ovanlighetens skull så hade vi honom lös utan långlinan då vi bestämt att nu jäklar måste vi träna "på riktigt". Vi gick i godan ro med Vipsen en bit framför då det plötsligt hoppade upp en hare framför honom. Både jag och Markus hoppade till och skrek "Nej!", "Hit!" samtidigt. Vad gjorde Vipsen?? Han VÄNDE och sprang med full fart till oss!!!! Vi bara skrek av lycka, sprang iväg så Vipsen fick jaga oss, kastade leksaken och flera nävar godis samtidigt som vi med världens gladaste röst talade om för lillen hur OTROLIGT duktig han var!!! Shit vilken lycka!!! Vi gick på små moln resten av promenaden :D
Jag har inte laddat in bilderna från promenaden än så ni får nöja er med några som jag fört över från mobilen. Kvalitén är väl inget vidare, men det syns ju iaf att det är Vipsen :)